Inom stadsplaneringen är ett av de centralaste ekologiska problemen koldioxidutsläppen, då dessa påskyndar klimatförändringen. Dessa utsläpp härrör bl.a. från biltrafiken och uppvärmningen av byggnader. Ett annat problem som har ett direkt samband med hotet mot biodiversiteten och därmed den ekologiska hållbarheten är det "mekaniska" slitage som ibruktagandet av allt större arealer för mänsklig verksamhet innebär. Skenbart miljövänliga attityder kan påskynda en ekologiskt ohållbar utveckling om dessa attityder t.ex. leder till "naturnära boende" i stora enfamiljsvillor långt från existerande service och annan infrastruktur, till splittring av stadsstrukturen och till bilberoende.
Inom stadsplaneringen gäller det därför att minska trafikbehovet och att favorisera miljövänliga trafikformer. Man bör därvid övergå från extensiv till intensiv markanvändning. Dessutom bör energisnålt byggande och boende gynnas.
För att uppnå dessa målsättningar bör planläggningsprinciperna på alla nivåer revideras:
Den i europeiskt perspektiv exceptionella grundbyggnadsrätten i glesbygd bör avskaffas.
En klarare indelning i urbana och rurala zoner bör åstadkommas.
Varutransporterna bör minimeras (genom beskattning som favoriserar närproduktion) och de nödvändiga transporterna rationaliseras. Längre transporter bör i motsats till idag ske på räls, vilket även bör beaktas då olika funktioner i stadsplaneringen förläggs till olika områden.
Industri, service och kontor bör inte i nuvarande utsträckning förläggas vid omfarts- och infartsleder, utan måste integreras i stadsstrukturen och betjänas av miljövänliga trafikformer.
Köpcentra som är lokaliserade ofördelaktigt i stadsstrukturen bör avvecklas.
Den kommersiella och offentliga servicen bör förläggas närmare kunderna och användas för att skapa miljöer som fungerar på den lätta trafikens och kollektivtrafikens villkor.
Trafikplaneringen bör inte reaktivt anpassa sig till ökande trafikmängder, utan entydigt gynna miljövänliga trafikformer.
Orsakerna till bilberoendet bör åtgärdas.
Parkeringsnormerna bör ses över, speciellt i tätt bebyggda centrala områden, och användaren bör betala för p-platserna.
Olikartade nya eller nygamla arkitektoniska typologier (t.ex. "tätt och lågt") för effektivt byggande – vissa anpassade för centrumboende, andra för förstadsboende – bör utvecklas.
Byggandet bör favorisera livskvalitet och kollektiv konsumtion på bekostnad av materiell standard och individuell konsumtion.
I stället för att satsa på större och bättre rustade privata lägenheter för allt mindre hushåll bör man göra gemensamma nyttigheter bättre tillgängliga.
Centralt beläget attraktivt byggande bör användas som medel för att minska bilberoendet samt beroendet av stora arealer och materiella nyttigheter.