MET-raportti: Liite: Pohdintoja arkkitehtuurin opetuksesta

Mikäli yhteiskuntaa tai sen osa-aluetta halutaan uudistaa, katse kääntyy herkästi opetusinstituutioon. Arkkitehtiosastoilla onkin merkittävä asema arkkitehtuuri- ja kaupunkisuunnitteluperinteemme ylläpitäjinä. Niiden painoarvo on ehkä yhteiskunnan muiden alojen koulutusinstituutioita suurempi. Arkkitehtien maailma on suhteellisen sulkeutunut, arkkitehtuurin luomistaidon omaksuminen vaatii erilaista henkilökohtaista omistautumista tehtäville kuin ensisijaisesti lukemiseen perustuvat koulutukset ja arkkitehtuurin piirteiden näkeminen vaatii esteettisen arviointikyvyn kehittymistä pikemmin kuin tietopohjaa. Näistä syistä tiedemaailman periaate tiedon universaalisuudesta ja kritisoitavuudesta ei samalla tavalla päde arkkitehtuuriin. On vaikeaa ulkoa vaatia arkkitehtuuriinsellaisia muutoksia, jotka kosketaisivat sen esteettistä ydintä.  

Arkkitehtuurin ongelma ja kiehtovuus ovat ainakin osittain peräisin niistä lukemattomista näkökulmista, joita esteettisesti hyväksyttävään lopputulokseen tähtäävässä luomisprosessissa on sovitettava yhteen.

Haastattelut tukevat käsitystämme yhteiskunnallisia muutoksia koskevan koosteemme relevanssista. Kuten luvun alussa huomautimme, luettelomme yhteiskunnalliset trendeistä ja heikoista signaaleista ei ole tyhjentävä vaan siihen on koottu juuri kaupunkivisiomme kannalta relevantteja, erityisesti nuorten kaupunkilaisten näkökulmasta tärkeitä aspekteja mahdollisesta kehityksestä. Haastatteluissa nousi siten odotetusti esiin myös muita trendejä, joista tärkeimpänä ehkä voidaan pitää vanhuuden pidentymistä. Pikallisuuden korostuminen nähtiin kaupan kannalta tärkeänä trendinä. Tämä liittyy mm. kaupunginosien positiivisen eriytymisen trendiin tai mahdollisuuteen. Kielteisistä trendeistä mainittiin yksityisyyden lisääntyminen ja valvonnan yleistyminen eri muodoissa. Lahjakkuksien hyödyntäminen voitaisiin ehkä kielteisesti tulkittuna liittää kilpailuyhteiskunnan kehittymiseen ja segregoitumiseen, vaikka se myös voidaan nähdä osana individualisoitumista.

Arkitektutbildningen är relevant med tanke på möjligheterna att förnya stadsplaneringsprocessen i enlighet med vår syn. Det finns många andra dimensioner som utbildningen måste beakta och som kanske tillfredsställs bäst som utbildningen är uppbyggd nu. Till dessa hör att inom rimlig tid lära ut den tekniska och konstnärliga färdighet som behövs, att föra vidare det finländska kulturarvet (vilket är relevant även för oss, men som vi ser mer reformistiskt på - i vilken mån den nuvarande förmedlingen är oantastlig är en svår och kontroversiell fråga, som någon kanske helst önskade att skulle lämnas åt de verkliga specialisterna).

Hur mycket kan man säga utan att vara specialist? I vilken mån kan man motiverat vara av annan åsikt (och ha rätt) utan att vara en större specialist än motparten? Vi hoppas i varje fall att de frågor vi tar upp är sådana som man i princip kan uppnå någotslags samförstånd om genom diskussion.

Ämnesområdets status

Arkitektur och stadsplanering är områden som är mer än tvärvetenskapliga - de balanserar i skärningspunkten mellan helt olika livssfärer, som konst, teknik, politik och filosofi. Det är svårt att ge något av dessa absolut prioritet. Det viktigaste är självfallet att det byggda håller och fungerar, men det måste hålla och fungera i fler meningar än den inskränkt tekniska för att vi skall kunna tala om arkitektur. Den byggda miljön bör också vara estetiskt tilltalande och trivsam. Hur man bygger är samtidigt även ett resultat av ens livssyn och ens samhällsideal. Därav följer nödvändigheten att dra in alla nämnda dimensioner i såväl arkitekturdiskussionen som det praktiska arbetet.

Inom utbildningen prioriteras det praktiska skapandet, utbildningen för vidare en slags hantverkartradition, inom vilken relationen mästare-lärling är central och färdigheterna inhämtas enligt principen "learning by doing". Detta angreppssätt har den fördelen att studenterna i varje fall kommer att sysselsätta sig med yrkesrelevanta frågor och lära sig hantverket. Man bör också ställa sig kritisk till krav på införande av teori till varje pris oberoende av dess kvalitet eller relevans, vilket har skett inom yrkesområden som eftersträvar högre (akademisk) status. Något dylikt kan knappast arkitekturutbildningen anklagas för. Dels har arkitektyrket redan nu hög status, oberoende av huruvida denna grundar sig på tekniskt, konstnärligt eller akademiskt kunnande, dels är utbildningen inte heller i nuläget helt teorifri. Arkitektstudenterna tillägnar sig ett abstrakt språk för att beskriva rumsliga och andra estetiska förhållanden, erhåller en rätt gedigen konst- och arkitekturhistorisk bildning samt deltar i intellektuellt stimulerande kurser, som den i arkitekturens filosofi. Dessutom har en medveten satsning på teori gjorts inom undervisningen i stadsplanering.

Teori och argumentation

Trots allt föreligger en risk för att arkitektutbildningens tonvikt på praktiska färdigheter som biprodukt gör arkitekterna främmande för akademiskt kritiskt tänkande och den därmed förknippade och speciellt viktiga färdigheten att argumentera för de valda lösningarna, vilket inte är det samma som att beskriva dem med arkitektonisk jargong. Här stöter vi dock på ett principiellt problem: arkitektoniska synsätt kan endast delvis härledas ur teoretiskt tänkande och intellektuell argumentation. Det handlar också om att lära sig gestalta helheter, att se harmoni, omotiverad och störande stökighet, att mogna till insikt om vissa skönhetsvärden och att växa in i en tradition, något som den ovan nämnda mästar-lärlingstraditionen främjar. Fastän lekmän inte kan se och än mindre själva skapa egenskaper i miljön som är tillfredsställande ur ett dylikt specialistperspektiv, kan en konstnärligt högklassig miljö ändå omedvetet påverka oss positivt och en misslyckad miljö negativt.

Varför kan vi inte ställa oss tillfreds med denna tradition? Svaret är att samhället har förändrats på ett grundläggande sätt sedan arkitektutbildningen inleddes i vårt land. Själva byggandet är inte längre hantverksmässigt, traditionen har ifrågasatts på alla samhällsområden och kravet på närdemokrati, medinflytande och argumentation har ökat - samhället har förvandlats till i grunden reflexivt, varvid hänvisning till traditionen som enda försvar för en vald lösning kommer att framstå som dogmatiskt. Givet de stora samhälleliga förändringarna och specialiseringen är det tänkbart dels att arkitektkåren i högre grad än förr blivit en isolerad subkultur utan kontakt med den gängse smaken, dels att den fått svälja och anpassa sig till sådana tekniska och ekonomiska krav som det finns utomkonstnärliga skäl att kritisera. Rent praktiskt krävs mycket större argumentativ färdighet av arkitekterna i deras dagliga arbete, i synnerhet av dem som sysselsätter sig med stadsplanering.

En fråga som vi inte i detta skede är i stånd till att besvara på ett tillfredsställande sätt är vilken teorins betydelse allmänt taget är inom stadsplaneringen. Det står visserligen klart för oss att en färdighet att arbeta med teoretiska begrepp och förstå teoretiskt underbyggda argument är central för arkitekten. Däremot är det mycket osäkrare i hur hög grad man kan konstruera ett teoretiskt fundament för hela arkitekturen och stadsplaneringen, vars frågeställningar i de flesta fall torde vara till den grad kontextbundna att strikta teoretiska systembyggen lätt kommer att framstå som antingen triviala eller som ofruktbara tvångströjor.

Hela vårt projekt Där livet kan slå rot och speciellt vår stadsvision bygger dock på möjligheten att genom argumentation uppnå något slags samförstånd om vilka typer av arkitektoniska lösningar och stadsplaneringsprinciper som är att föredra.

Uppläggningen av undervisningen och dess principer

Utbildningen i stadsplanering är uppdelad i teoretiska och designfokuserade kurser (här utgås från utbildningens uppläggning vid Tekniska Högskolan, den torde i stort sett se motsvarande ut vid de två andra arkitektavdelningarna i vårt land). Den teoretiska undervisningen, där för planeringen relevanta allmänna samhälleliga frågor ges stort utrymme, är central dels på grundkurser, dels på kurser på general- och regionalplanenivå. Kurser som handlar om att planera bostadsområden är (förutom grundkursen) designfokuserade. Båda tillnärmelsesätten behövs, men frågan gäller hur de bäst skall kombineras och syntetiseras, så det ena inte går ut över det andra eller blir underförstådd norm. Problemet är att designen idag utgör hård kärna medan teorin och argumentationen visserligen erkänns vara viktiga dimensioner, men i praktiken inte beaktas i så hög grad, då de på sätt och vis strider mot hela utbildningstraditionen.

Pragmatism
Den ledande arkitektavdelningen i vårt land ser pragmatismen som sin ledstjärna. Med detta torde man avse att man går rakt på de konkreta, riktiga, tekniska och designrelaterade problemen i undervisningen och samtidigt kräver stor skicklighet av studenterna vid lösandet av dessa. På detta sätt håller undervisningen hög kvalitet.

Modernism
En annan ledstjärna som profilerar undervisningen är det modernistiska arvet. Att bilda sig en arkitektursyn, omdömen om det som är god eller dålig arkitektur, sublimt eller banalt, är någonting man inte bara kan läsa eller argumentera sig fram till, utan något man växer in i genom att själv skapa och sätta sig in i det andra skapat. Synen förmedlas under övningens och arbetets gång. Den syn som förmedlas vid de finländska arkitektavdelningarna och speciellt vid Tekniska Högskolan, är den modernistiska.

Individualism & skapandets frihet
Studenternas frihet att arbeta utgående från sina egna idéer respekteras. Man lägger vid handledningen vikt vid att utveckla och renodla en grundidé och arbetet bedöms utgående från hur väl denna idé kunnat följas. Det är viktigare att utveckla ett starkt personligt uttryckssätt än att underordna sig en tradition - och den existerande byggda miljöns krav. Således är skapandets frihet stor: ekonomiska och vardagsrealistiska svårigheter har inte högsta prioritet, såvitt studenten kan föreslå acceptabla lösningar på grundläggande tekniska problem. Inom den designorienterade undervisningen utgår man så gott som uteslutande från estetiska idéer, medan den sociala funktionsdugligheten och argumentationen kring den livs- och samhällssyn som olika lösningar bygger på inte ges stort utrymme.

Den dolda läroplanen
Mellan raderna gör sig dock den modernistiska traditionen påmind. Studenterna lär sig att man lättare kammar hem poäng genom vissa grepp än med andra. Detta är till en viss grad fallet av nödvändighet. Tekniskt kunnande och etisk/estetisk arkitektursyn är svåra att skilja från varandra och mästaren kan inte ge sitt bästa utan att preferera vissa lösningar framom andra. I viss mån kommer det alltid att existera en dold läroplan, eftersom den sociala verklighet som all inlärning och interaktion bygger på aldrig kan vara helt genomskinlig för dem som deltar.

Kritiklöshet och argumentationsfientlighet
Problemet är dock att även sådana frågor som i princip kunde och vore viktiga att diskuteras öppet med tanke på stadsmiljöns kvalitet förmedlas implicit, mellan raderna. Detta gäller frågan om förhållandet mellan å ena sidan en estetisk idé och å andra sidan invånarnas identitet, trivseln och den sociala funktionsdugligheten. Arkitekterna och stadsplanerarna har så stor makt över frågor som har med livs- och samhällssyn att göra att det är katastrofalt att de inte lär sig förstå vilka konsekvenser deras inställning till olika planeringslösningar har för individerna och stadslivet.

Standardargument och reflektion över dessa

En byggnads utseende bör återspegla byggnadstekniken (eller formen funktionen)

Byggandet bör återspegla (uttolka e.d.) den egna tiden

Mitään varsinaista välienselvittelyä funktionalismin ja 1960-luvun teollistuneen rakentamisen kanssa ei ole arkkitehtuuri-instituutiossa nähty.

Ihmisten hyvinvointi nähdään reunaehtona taiteelliselle luomiselle, eikä varsinaisena päämääränä.

Tillbaka till ingångssidan till Där livet kan slå rot

Tulostettava versio